http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article14319454.ab
Melodifestivalen.
Det måste ju vara den våta drömmen för kvällspressen, högtiden i
sensationjournalistikens almanacka.
Här har vi
elitpersoner i överflöd, som sätts i en ovanlig situation, det är spänning och tävling.
Det blir konflikter och det är lättbegripligt och vad som än händer blir en
garanterad snackis hela veckan efter, fram till nästa deltävling. Vad som än händer
blir en nyhet, eller snarare, det görs till en nyhet.
Jag var otroligt
stolt över att jag helt missat att det var DEN tiden på året igen. Men när jag
kom hem lördagkväll efter jobbet och drog fram aftonbladets hemsida så var det
svårt att undgå längre.
Jag tror det var
länge sedan ordet “skamgrepp” upprepats så många ganger i media. Thorsten
Flinck räddade kvällen för alla redaktörer som satt och ponerade över
morgondagens löpsedel. Nästan så man undrar om han arbetar på provision?
Att lilla
Thorsten är ett svin är ju uppenbart, sen kan han skriva hur många ursäkter han
vill och hävde att han inte är en gubbsjuk jävel, jag tycker bildbevisen talar
för sig själv. Men all heder till Gina Dirawi att hon inte gav honom en
välförtjänt örfil i direktsändning.
Men när jag konstaterat
detta så började jag fundera på vem var det som vann egentligen? Det är ju
anledningen till att dom är där, det är en tävling, någon vinner, någon
förlorar. Jag letade och letade men hittade bara rubriker innehållande
”sexistiskt” och ”skamgrepp”. Det tog mig 20 minuter innan jag fick fram vilka
som gått vidare till globen och jag vet fortfarande inte vem som gick till
”andra chansen”. Vad är det viktigaste med tävlingen egentligen?
På senare år är
de flesta löpsedlar på något sätt kändisrelaterade oavsett om det är nakenchocker,
troschocker eller helt vardagliga händelser så vinklas det så att det passar i fet stil på en
löpsedel. Jag vet inte vad som är mest tragiskt, att kvällspressen så som
aftonbladet satt detta i system för att sälja lösnummer, eller att vi
uppenbarligen är intresserade av att läsa om Linda Rosings nya läppar för om vi
inte ville läsa det då skulle det ju inte skrivas. Inte i samma omfattning i
alla fall.
Personligen
tycker jag att aftonbladet mer liknar en skvallerblaska än en nyhetstidning,
men det är ju Sveriges största tidning också, så vad säger det om oss svenskar?
Vill vi inte läsa något vettigare än vem som visade rumpan i senaste Let´s
dance?
Vad hände med
allmänbildning, är det för jobbigt att diskutera den arabiska våren när man
istället kan diskutera Thorsten Flincks skandal grepp på Gina Dirawis rumpa?
Vad hände med värderingarna liksom?
http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2012/02/201229935654184.html
Jag läser dagligen ca 15 tidningar/nyhetsajter på nätet, ca 6 av dom läser jag noggrant,
de andra skummar jag endast igenom. Jag vill se till så att jag inte missar något just för att det inte rapporteras om det i svensk media. Jag läser lokaltidningar, rikstäckande tidningar, asiatiska,
brittiska, amerikanska, australienska och den jag värderar högst är; Aljazeera.
Aljazeera har
gjort det till sin uppgift att rapportera från de under representerade
regionerna, de har kontor överallt i världen och framförallt har de
huvudkontoret i mellanöstern. För dom blir allt nära. Nära i kultur och i
geografi. För svenska och alla västerländska medier finns inte den närheten, så då blir vissa nyheter aldrig just nyheter.
Den här artikeln
är egentligen en symbol för vad jag kallar ”riktig och viktig” journalistik,
det här är en riktig nyhet. Vem bryr sig om Carola blev rånad i Sydamerika när
frihetskämpar (för vissa kallas de rebeller) slaktas i Syrien av en regering
som vill förtrycka folket.
Är det inte det
här som journalister ska skriva om?
Sånt här blir
inte lika uppmärksammat i svensk media, som ex Carolas eskapader. Kanske finns
det inte tillräckligt många utrikeskorrespondenter på plats men förmodligen
anses det inte vara en nyhet längre då det har pågått i elva månader, det har
blivit normalt.
Thorstens skamgrepp är en större avvikelse från normen än de
barn som dödas på gatorna i Homs.
Det är inte nära
oss geografiskt, eller kulturellt och det är en utdragen process. Allt detta
bidrar till att människor inte längre orkar bry sig och att tidningar inte
värderar det lika högt som melodifestivalen.
I P1 programmet Medierna
hävdades det att det är rasism, men det håller inte jag med om. Det är
distansen i framförallt kultur som gör att just dessa regioner där
revolutionerna har ägt rum, anses svårare att relatera till. Det är lättare att
läsa om västerländska demokratier för det är ju vad vi själva lever i.
J Michael
Straczynski har sagt:
“No dictator, no
invader, can hold an imprisoned population by force of arms forever. There is
no greater power in the universe than the need for freedom. Against that power,
governments and tyrants and armies cannot stand.”
De flesta
svenskar har aldrig upplevt något sådant, vi tar vår frihet förgiven, vi har
aldrig behövt kämpa för våra mänskliga rättigheter och jag tror att om man inte
vet hur den längtan känns, då är det väldigt svårt att greppa. Det är ett
väldigt tungt ämne som inte passar som en snackis under kafferasten. Det är
lite lättare att börja med ”såg du melodifestivalen i helgen?” än ”såg du
nyhetsinslaget från Syrien?”.
Men jag hävdar
att det här borde vara en prioriterad nyhet. I alla medier över hela världen.
Det är vikten i den, det är många människor som är drabbade, många som dött och
många som är skadade och det är en konflikt av stora proportioner. Det är
människor som kämpar för de rättigheter vi tar förgivet.
Något som bör
uppmärksammas är den sista delen i artikeln där man skriver att EU funderar på
att införa hårdare sanktioner mot Syrien. Här har vi alltså en regering som
slaktar sitt folk när de kräver sina medfödda rättigheter och EU stödjer
fortfarande den regeringen genom att köpa upp 40 % av deras exporterade
fosfater. Är inte det värt att nämna i svensk press?
Men om Thorsten Flinck i sitt
försvarstal i Aftonbladet istället sagt något i stil med:
”Om Bashar Assad
får begå övergrepp på sin befolkning utan att någon bryr sig, varför får inte
jag ta skamgrepp på Ginas rumpa utan att få hela svenska folket emot mig?” då
kanske någon skulle reagera. Eller så skulle frågan bli ”vem fan är Bashar
Assad?”
Övriga textkällor: Reporter
av Björn Häger
Caroline Roséns kandidat uppsats om löpsedlar.
http://www.uppsatser.se/uppsats/bfcf811fa7/
