Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag är imponerad av Jan Guillou och hans tidigare arbeten så jag valde att läsa Häxornas försvarare.

Av titeln och av vad som står på baksidan av boken så tänkte jag att den skulle handla om häxornas tid i Sverige, vilket den till stor del gör men ska jag vara ärlig har jag lite svårt att se vad själva vinkeln är. När delen om häxpaniken är avklarad är nämligen 2/3 av boken kvar.

Guillou börjar beskriva hur samhället såg ut i allmänhet i Sverige, hur Karl XI och adeln hade meningsskiljaktigheter, hur samhällsklasserna var beroende av varandra och hur Sveriges militära makt stod i gungning. Här någonstans börjar jag för första gången undra vart det hela är på väg. Visserligen känns det relevant och Guillou återknyter med jämna mellanrum till häxpaniken.

Sedan hinner Guillou svära över hur han fick en felaktig förklaring till slutet på häxprocesserna när han gick skola och hur medier vinklar motiven bakom dessa beroende på vad som passar för tillfället.

Och sedan så tar han med oss på en rundtur i häxprocesserna i Europa; Danmark, Norge, Estland, Island och vi får resa med inkvisitionen genom Spanien, Italien och Portugal.

Men vad är meningen med det hela? När vi passerar utanför Sveriges gränser tappar jag den röda tråden.

Det är ett reportage som vill täcka för mycket och även om det är intressant blir det rörigt och långtråkigt för mig. Boken blir en lång väntan med frågan ”vad är meningen med alltihop?!”

När slutet väl kommer förstår jag till viss del, men det känns för tunt. Slutsatsen är för liten med tanke på hur lång tid det tog att komma dit! Guillou konstaterar att vi inte lärt oss något av det förflutna och beskriver hur incestpanik och pedofilsekter utvecklat sig på samma sätt som häxjakten i Sverige och han tar upp fallet med Thomas Quick. Hans slutsatser är rimliga och hans kritik är befogad, men det passar liksom inte ihop.

I slutanförandet säger han att syftet var att göra det till ett reportage i sann journalistisk mening.

Ett reportage är det, ett väldigt långt sådant. Det känns grundligt och jag litar på hans fakta insamlande. Oftast, men inte alltid, klargör han vad som är hans egna åsikter och han binder gärna broar mellan fakta delar med sina åsikter och lägger in egna tolkningar av situationer. Han löjliggör gärna sådant han finner absurt och jag känner stora brister i objektiviteten.

Det är ju visserligen ingen nyhetsartikel så objektiv behöver han kanske inte vara, men det blir ett problem när det är svårt att skilja på vad som är hans egna åsikter och spekulationer och vad som är fakta. För mig känns texten väldigt nyanserad som att vi matas med en åsikt och det gillar jag inte.

Jag gillar formen new journalism för det ger ofta en tankeställare och ämnet kan kännas så mycket mer verkligt om man använder en del skönlitterära knep i berättandet. Om ett ämne är särskilt hemskt och stort har människor en tendens att inte bry sig för att det blir för ohanterbart. Därför kan det vara bra att ta ner berättandet på ett mer personligt plan för det kan få en annan genomslagskraft då.

Jag tycker man kan och ska ställa minst lika höga krav på sanningshalten oavsett vars och hur det publiceras. Om man väljer att skriva en bok av ett reportage så blir arbetet så mycket mer omfattande, mer fakta ska samlas in och bearbetas och då blir sanningen otroligt viktig. Sanningen är alltid viktig och har man inte hållit sig till sanningen hela vägen så är det viktigt att poängtera att boken är skönlitterär eller som man gör med filmer; ”baserad på verkliga händelser”.

Objektiviteten är alltid svår att ta ställning till, är vi någonsin objektiva?

Jan Gradvall skrev i artikeln “New Journalism blir aldrig gammalt” i Sydsvenskan:

“Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig.”

Allt vi berättar är från en vinkel, men objektivitet för mig betyder att ge läsaren utrymme att hitta sina egna åsikter. Ex genom att presentera vad den andra sidan i konflikten tycker eller helt enkelt att undvika att använda värdeladdade ord i sina beskrivningar, då kan man tolka själv.

Blogg B: Etik i medierna

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Media har inte i uppgift att döma, de ska observera och rapportera nyheter. Vi har ett rättsväsende av en anledning, de ska vara objektiva och vi ska observera deras arbete så att de är objektiva, det är grunden i ett rättssäkert samhälle. Men vad händer då media talar om för oss vem som ska dömas, vem som är den skyldige, hur kan vi då observera den opartiskhet som ska genomsyra en rättegång? I en domstol ska man aldrig behöva bevisa sin oskuld, det är upp till åklagaren att bevisa om någon är skyldig, det är inte upp till media.

14. Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan. Återge båda parternas ståndpunkter.

I det fall som diskuteras i P1 medierna  

http://sverigesradio.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795&date=2009-01-31

tycker jag att Sydsvenskan gör absolut rätt i sin publicering, det är inte feghet, de försöker inte undanhålla information, de rapporterar bekräftade nyheter.

Aftonbladets motivering att ge en rättvis bild av de misstänkta är väldigt fina ord, men det är ju bara för att kunna sälja lösnummer, skapa maffiga rubriker som de gör denna publicering. Denna publicering går emot pressens spelregler.

Är de inte dömda av en domstol så finns det inget skäl att publicera dessa känsliga uppgifter. Religion och extrema åsikter är ett väldigt känslig ämne och därför måste man vara väldigt försiktig med dem.  När domen har fallit kan det möjligen vara motiverat att ge en bild av gärningsmännen och synd för er Aftonbladet om detta inte ger er samma försäljningssiffror, men jag skulle vilja se den reporter som hänger ut sitt eget barn för att de är inblandade i en polisutredning.  Att nyheter har ett bäst-före-datum är ingen ursäkt för att kunna publicera känsliga uppgifter om misstänkta innan de är dömda. Det är människors liv de jonglerar med.

Detta blir ett speciellt fall då de åtalade är så pass unga, de är ju bara barn, om deras namn publiceras kommer de för alltid att bli förknippade med detta. Det är självklart att de måste stå för sina handlingar, men vad har rättssystemet för funktion om vi straffar dem med fängelse och sedan fortsätter att döma dem när de är frigivna?

6. Avstå från publicitet som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning.

9. Framhäv inte i rubriker, på löpsedlar eller på annat sätt berörda personers ras, börd, nationalitet eller kön, om detta är ovidkommande eller kan uppfattas som misskrediterande. Samma princip gäller om yrkesbeteckningar, politiskt tillhörighet eller religiös åskådning

15. Namnge inte för brott misstänkta, till offentliga myndigheter anmälda eller för brott dömda personer, om inte ett uppenbart allmänintresse kräver det.

18. Granska kritiskt uppgifter om personer som är efterlysta vid polisutredning.

16. Namnges inte den misstänkte, anmälde eller dömde, publicera då inte bild, yrke, titel, kön eller andra uppgifter som gör det möjligt att identifiera vederbörande.

Anledningen till att allmänheten vill veta är ren nyfikenhet, vi vill gotta oss i andras missöden, vi njuter av skvallret, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Detta kan sälja lösnummer, men vad händer med integriteten? Är priset för lösnummer försäljningen att kasta någon åt vargarna? Är inte fängelsestraffet nog? Ska de gå efter huvudgatan med en ”dömd” skylt runt nacken, är det dags att inför skampåle så vi ordentligt kan håna alla brottslingar?

Aftonbladet vill sälja lösnummer så de tar många beslut som kan och bör ifrågasättas.

Många tidningar publicerade bilder på Anna Lindhs misstänkta mördare, den förste mannen polisen misstänkte var inte den skyldige, men media hängde ut honom och förklarade honom mördare. Hans liv måste ju ha påverkats otroligt av detta och det kunde undvikits om media inte sålde sin själ för den bästa löpsedeln.

Man måste även ta hänsyn till familjen till de misstänkta och dömda. De är ju oskyldiga men de straffas också när de misstänkta och dömda hängs ut. För att inte tala om alla människor som skulle ta saken i egna händer om vi skulle publicera namn på alla som är misstänkta för brott.

Jag skulle aldrig hävda att pedofiler eller våldtäktsmän eller någon brottsling inte ska få sitt straff, men det går inte att bända på reglerna för någon, har man gjort det en gång, varför inte en gång till?

NOFX - "Re-gaining Unconsciousness"

First they put away the dealers,
keep our kids safe and off the street.
Then they put away the prostitutes,
keep married men cloistered at home.

Then they shooed away the bums,
then they beat and bashed the queers,
turned away asylum-seekers,
fed us suspicions and fears.
We didn't raise our voice,
we didn't make a fuss.
It's funny there was no one left to notice
when they came for us.