Blogginlägg D

”The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be selfgoverning.” – The Elements of Journalism.

Människan har alltid haft instinkten att veta vad som händer på andra sidan kullen. För vår överlevnad på savannen var det bra att veta vad den andra stammen gjorde. Idag måste vi ha bevakare av regering, riksdag och andra samhällsfunktioner för att se till att de sköter sina uppdrag.

För att förtrycka ett folk måste man först kväva pressen, därför ska journalisterna i första hand prioritera sanningen och lojaliteten mot medborgarna, så vi vet vad som händer på andra sidan gatan, landet och världen.

Men sanningen räcker inte alltid; det Fox News rapporterar kanske är sant, men då de systematiskt vinklar nyheter för att främja den politiska högern ignorerar de två av ”the elements of journalism”:

·      It’s practioners must maintain an independence from those they cover.

·      It must serve as an independent monitor of power.

Med detta vill jag säga att objektiviteten är lika viktig som sanningen.

Fox News är inte en nyhetskanal, det är en plattform från vilken högern propagerar för sina intressen. Men genom att klä ut Fox News som en nyhetskanal får man folk att tro att det man rapporterar är den enda sanningen.

Om journalister inte prioriterar sanningen och objektiviteten och blir propaganda kanaler får inte folket den information de behöver för att vara fria. Det är ett stort ansvar som vilar på journalisternas axlar, men så har de också mycket makt. Det är inte för intet som media kallas för den fjärde statsmakten.

Skillnaden till sociala medier är att användarna/producenterna (kalla det vad du vill) inte har lojalitet till någon utom sig själva, deras strävan är att uttrycka en åsikt inte att rapportera på ett sant och objektivt sätt.

Naturligtvis kan sociala medier utföra journalistik, alla kan utföra journalistik, men medborgarna kan inte förvänta sig att blogginlägg följer vare sig ”the elements of journalism” eller de spelregler som är framtagna specifikt för den svenska pressen.

Integritetsskyddet som finns i dessa spelregler gäller alltså inte; bloggare behöver inte vara försiktig med namn, bilder och respektera den personliga integriteten. Användare av Flashback kan alltså diskutera mordfall och slänga runt namn på människor som kanske inte har någon anknytning till mordet. Bloggare kan lägga upp bilder på andra människor utan att reflektera över hur det kan påverka den andra människan.

Det finns ingen som är ansvarig för vad som skrivs eller läggs upp på sociala medier på samma sätt som en ansvarig utgivare är för vad som skrivs i en tidning.

Bloggar, twitter och facebook kan vara opinionsbildande på ett sätt som gammelmedia inte kan, men det är för att gammelmedia inte ska lägga in egna åsikter och värderingar i sina texter. Om gammelmedia överger sitt strävande efter opartiskhet får inte medborgarna den information de behöver för att uttrycka sina åsikter på opartiskhet.

I länder där gammelmedia blivit propaganda kanaler för de regerande intressena får de sociala medierna en viktig roll, detta syntes tydligt under den arabiska våren då bloggar och twitter spelade stor roll för att få ut nyheter till omvärlden och till medborgarna om censuren och förtryckt i landet. På detta sätt kan de sociala medierna främja pressfriheten.

Så länge det finns människor som behåller värderingarna som diskuteras i ”The Elements of journalism” så kommer den goda journalistiken att leva kvar. Det största hotet mot detta i vårt svenska samhälle tror jag är att allt fler medieföretag kämpar för överlevnad och fokus flyttas från bra journalistik till att sälja reklam.

Jag hävdar att det finns många likheter mellan soldater och journalister. Båda drivs av en vilja att göra skillnad, deras lojalitet skall finnas hos medborgarna och att verka för deras frihet. Dessa människor kommer alltid att finnas, de kommer alltid att kämpa för medborgarnas frihet och därför är jag inte orolig för den goda journalistiken. Däremot är jag orolig att medborgarna inte kommer att uppskatta den förens den inte längre finns.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag är imponerad av Jan Guillou och hans tidigare arbeten så jag valde att läsa Häxornas försvarare.

Av titeln och av vad som står på baksidan av boken så tänkte jag att den skulle handla om häxornas tid i Sverige, vilket den till stor del gör men ska jag vara ärlig har jag lite svårt att se vad själva vinkeln är. När delen om häxpaniken är avklarad är nämligen 2/3 av boken kvar.

Guillou börjar beskriva hur samhället såg ut i allmänhet i Sverige, hur Karl XI och adeln hade meningsskiljaktigheter, hur samhällsklasserna var beroende av varandra och hur Sveriges militära makt stod i gungning. Här någonstans börjar jag för första gången undra vart det hela är på väg. Visserligen känns det relevant och Guillou återknyter med jämna mellanrum till häxpaniken.

Sedan hinner Guillou svära över hur han fick en felaktig förklaring till slutet på häxprocesserna när han gick skola och hur medier vinklar motiven bakom dessa beroende på vad som passar för tillfället.

Och sedan så tar han med oss på en rundtur i häxprocesserna i Europa; Danmark, Norge, Estland, Island och vi får resa med inkvisitionen genom Spanien, Italien och Portugal.

Men vad är meningen med det hela? När vi passerar utanför Sveriges gränser tappar jag den röda tråden.

Det är ett reportage som vill täcka för mycket och även om det är intressant blir det rörigt och långtråkigt för mig. Boken blir en lång väntan med frågan ”vad är meningen med alltihop?!”

När slutet väl kommer förstår jag till viss del, men det känns för tunt. Slutsatsen är för liten med tanke på hur lång tid det tog att komma dit! Guillou konstaterar att vi inte lärt oss något av det förflutna och beskriver hur incestpanik och pedofilsekter utvecklat sig på samma sätt som häxjakten i Sverige och han tar upp fallet med Thomas Quick. Hans slutsatser är rimliga och hans kritik är befogad, men det passar liksom inte ihop.

I slutanförandet säger han att syftet var att göra det till ett reportage i sann journalistisk mening.

Ett reportage är det, ett väldigt långt sådant. Det känns grundligt och jag litar på hans fakta insamlande. Oftast, men inte alltid, klargör han vad som är hans egna åsikter och han binder gärna broar mellan fakta delar med sina åsikter och lägger in egna tolkningar av situationer. Han löjliggör gärna sådant han finner absurt och jag känner stora brister i objektiviteten.

Det är ju visserligen ingen nyhetsartikel så objektiv behöver han kanske inte vara, men det blir ett problem när det är svårt att skilja på vad som är hans egna åsikter och spekulationer och vad som är fakta. För mig känns texten väldigt nyanserad som att vi matas med en åsikt och det gillar jag inte.

Jag gillar formen new journalism för det ger ofta en tankeställare och ämnet kan kännas så mycket mer verkligt om man använder en del skönlitterära knep i berättandet. Om ett ämne är särskilt hemskt och stort har människor en tendens att inte bry sig för att det blir för ohanterbart. Därför kan det vara bra att ta ner berättandet på ett mer personligt plan för det kan få en annan genomslagskraft då.

Jag tycker man kan och ska ställa minst lika höga krav på sanningshalten oavsett vars och hur det publiceras. Om man väljer att skriva en bok av ett reportage så blir arbetet så mycket mer omfattande, mer fakta ska samlas in och bearbetas och då blir sanningen otroligt viktig. Sanningen är alltid viktig och har man inte hållit sig till sanningen hela vägen så är det viktigt att poängtera att boken är skönlitterär eller som man gör med filmer; ”baserad på verkliga händelser”.

Objektiviteten är alltid svår att ta ställning till, är vi någonsin objektiva?

Jan Gradvall skrev i artikeln “New Journalism blir aldrig gammalt” i Sydsvenskan:

“Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig.”

Allt vi berättar är från en vinkel, men objektivitet för mig betyder att ge läsaren utrymme att hitta sina egna åsikter. Ex genom att presentera vad den andra sidan i konflikten tycker eller helt enkelt att undvika att använda värdeladdade ord i sina beskrivningar, då kan man tolka själv.

Blogg B: Etik i medierna

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Media har inte i uppgift att döma, de ska observera och rapportera nyheter. Vi har ett rättsväsende av en anledning, de ska vara objektiva och vi ska observera deras arbete så att de är objektiva, det är grunden i ett rättssäkert samhälle. Men vad händer då media talar om för oss vem som ska dömas, vem som är den skyldige, hur kan vi då observera den opartiskhet som ska genomsyra en rättegång? I en domstol ska man aldrig behöva bevisa sin oskuld, det är upp till åklagaren att bevisa om någon är skyldig, det är inte upp till media.

14. Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan. Återge båda parternas ståndpunkter.

I det fall som diskuteras i P1 medierna  

http://sverigesradio.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795&date=2009-01-31

tycker jag att Sydsvenskan gör absolut rätt i sin publicering, det är inte feghet, de försöker inte undanhålla information, de rapporterar bekräftade nyheter.

Aftonbladets motivering att ge en rättvis bild av de misstänkta är väldigt fina ord, men det är ju bara för att kunna sälja lösnummer, skapa maffiga rubriker som de gör denna publicering. Denna publicering går emot pressens spelregler.

Är de inte dömda av en domstol så finns det inget skäl att publicera dessa känsliga uppgifter. Religion och extrema åsikter är ett väldigt känslig ämne och därför måste man vara väldigt försiktig med dem.  När domen har fallit kan det möjligen vara motiverat att ge en bild av gärningsmännen och synd för er Aftonbladet om detta inte ger er samma försäljningssiffror, men jag skulle vilja se den reporter som hänger ut sitt eget barn för att de är inblandade i en polisutredning.  Att nyheter har ett bäst-före-datum är ingen ursäkt för att kunna publicera känsliga uppgifter om misstänkta innan de är dömda. Det är människors liv de jonglerar med.

Detta blir ett speciellt fall då de åtalade är så pass unga, de är ju bara barn, om deras namn publiceras kommer de för alltid att bli förknippade med detta. Det är självklart att de måste stå för sina handlingar, men vad har rättssystemet för funktion om vi straffar dem med fängelse och sedan fortsätter att döma dem när de är frigivna?

6. Avstå från publicitet som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning.

9. Framhäv inte i rubriker, på löpsedlar eller på annat sätt berörda personers ras, börd, nationalitet eller kön, om detta är ovidkommande eller kan uppfattas som misskrediterande. Samma princip gäller om yrkesbeteckningar, politiskt tillhörighet eller religiös åskådning

15. Namnge inte för brott misstänkta, till offentliga myndigheter anmälda eller för brott dömda personer, om inte ett uppenbart allmänintresse kräver det.

18. Granska kritiskt uppgifter om personer som är efterlysta vid polisutredning.

16. Namnges inte den misstänkte, anmälde eller dömde, publicera då inte bild, yrke, titel, kön eller andra uppgifter som gör det möjligt att identifiera vederbörande.

Anledningen till att allmänheten vill veta är ren nyfikenhet, vi vill gotta oss i andras missöden, vi njuter av skvallret, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Detta kan sälja lösnummer, men vad händer med integriteten? Är priset för lösnummer försäljningen att kasta någon åt vargarna? Är inte fängelsestraffet nog? Ska de gå efter huvudgatan med en ”dömd” skylt runt nacken, är det dags att inför skampåle så vi ordentligt kan håna alla brottslingar?

Aftonbladet vill sälja lösnummer så de tar många beslut som kan och bör ifrågasättas.

Många tidningar publicerade bilder på Anna Lindhs misstänkta mördare, den förste mannen polisen misstänkte var inte den skyldige, men media hängde ut honom och förklarade honom mördare. Hans liv måste ju ha påverkats otroligt av detta och det kunde undvikits om media inte sålde sin själ för den bästa löpsedeln.

Man måste även ta hänsyn till familjen till de misstänkta och dömda. De är ju oskyldiga men de straffas också när de misstänkta och dömda hängs ut. För att inte tala om alla människor som skulle ta saken i egna händer om vi skulle publicera namn på alla som är misstänkta för brott.

Jag skulle aldrig hävda att pedofiler eller våldtäktsmän eller någon brottsling inte ska få sitt straff, men det går inte att bända på reglerna för någon, har man gjort det en gång, varför inte en gång till?

NOFX - "Re-gaining Unconsciousness"

First they put away the dealers,
keep our kids safe and off the street.
Then they put away the prostitutes,
keep married men cloistered at home.

Then they shooed away the bums,
then they beat and bashed the queers,
turned away asylum-seekers,
fed us suspicions and fears.
We didn't raise our voice,
we didn't make a fuss.
It's funny there was no one left to notice
when they came for us.

Nyhetsvärdering Blogguppgift A

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article14319454.ab

Melodifestivalen. Det måste ju vara den våta drömmen för kvällspressen, högtiden i sensationjournalistikens almanacka.

Här har vi elitpersoner i överflöd, som sätts i en ovanlig situation, det är spänning och tävling. Det blir konflikter och det är lättbegripligt och vad som än händer blir en garanterad snackis hela veckan efter, fram till nästa deltävling. Vad som än händer blir en nyhet, eller snarare, det görs till en nyhet.

Jag var otroligt stolt över att jag helt missat att det var DEN tiden på året igen. Men när jag kom hem lördagkväll efter jobbet och drog fram aftonbladets hemsida så var det svårt att undgå längre.

Jag tror det var länge sedan ordet “skamgrepp” upprepats så många ganger i media. Thorsten Flinck räddade kvällen för alla redaktörer som satt och ponerade över morgondagens löpsedel. Nästan så man undrar om han arbetar på provision?

Att lilla Thorsten är ett svin är ju uppenbart, sen kan han skriva hur många ursäkter han vill och hävde att han inte är en gubbsjuk jävel, jag tycker bildbevisen talar för sig själv. Men all heder till Gina Dirawi att hon inte gav honom en välförtjänt örfil i direktsändning.

Men när jag konstaterat detta så började jag fundera på vem var det som vann egentligen? Det är ju anledningen till att dom är där, det är en tävling, någon vinner, någon förlorar. Jag letade och letade men hittade bara rubriker innehållande ”sexistiskt” och ”skamgrepp”. Det tog mig 20 minuter innan jag fick fram vilka som gått vidare till globen och jag vet fortfarande inte vem som gick till ”andra chansen”. Vad är det viktigaste med tävlingen egentligen?

På senare år är de flesta löpsedlar på något sätt kändisrelaterade oavsett om det är nakenchocker, troschocker eller helt vardagliga händelser så vinklas det så  att det passar i fet stil på en löpsedel. Jag vet inte vad som är mest tragiskt, att kvällspressen så som aftonbladet satt detta i system för att sälja lösnummer, eller att vi uppenbarligen är intresserade av att läsa om Linda Rosings nya läppar för om vi inte ville läsa det då skulle det ju inte skrivas. Inte i samma omfattning i alla fall.

Personligen tycker jag att aftonbladet mer liknar en skvallerblaska än en nyhetstidning, men det är ju Sveriges största tidning också, så vad säger det om oss svenskar? Vill vi inte läsa något vettigare än vem som visade rumpan i senaste Let´s dance?

Vad hände med allmänbildning, är det för jobbigt att diskutera den arabiska våren när man istället kan diskutera Thorsten Flincks skandal grepp på Gina Dirawis rumpa? Vad hände med värderingarna liksom?

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2012/02/201229935654184.html

Jag läser dagligen ca 15 tidningar/nyhetsajter på nätet, ca 6 av dom läser jag noggrant, de andra skummar jag endast igenom. Jag vill se till så att jag inte missar något just för att det inte rapporteras om det i svensk media. Jag läser lokaltidningar, rikstäckande tidningar, asiatiska, brittiska, amerikanska, australienska och den jag värderar högst är; Aljazeera. 

  

Aljazeera har gjort det till sin uppgift att rapportera från de under representerade regionerna, de har kontor överallt i världen och framförallt har de huvudkontoret i mellanöstern. För dom blir allt nära. Nära i kultur och i geografi. För svenska och alla västerländska medier finns inte den närheten, så då blir vissa nyheter aldrig just nyheter.

Den här artikeln är egentligen en symbol för vad jag kallar ”riktig och viktig” journalistik, det här är en riktig nyhet. Vem bryr sig om Carola blev rånad i Sydamerika när frihetskämpar (för vissa kallas de rebeller) slaktas i Syrien av en regering som vill förtrycka folket.

Är det inte det här som journalister ska skriva om?

Sånt här blir inte lika uppmärksammat i svensk media, som ex Carolas eskapader. Kanske finns det inte tillräckligt många utrikeskorrespondenter på plats men förmodligen anses det inte vara en nyhet längre då det har pågått i elva månader, det har blivit normalt. 

Thorstens skamgrepp är en större avvikelse från normen än de barn som dödas på gatorna i Homs. 

Det är inte nära oss geografiskt, eller kulturellt och det är en utdragen process. Allt detta bidrar till att människor inte längre orkar bry sig och att tidningar inte värderar det lika högt som melodifestivalen.

I P1 programmet Medierna hävdades det att det är rasism, men det håller inte jag med om. Det är distansen i framförallt kultur som gör att just dessa regioner där revolutionerna har ägt rum, anses svårare att relatera till. Det är lättare att läsa om västerländska demokratier för det är ju vad vi själva lever i.

J Michael Straczynski har sagt:

“No dictator, no invader, can hold an imprisoned population by force of arms forever. There is no greater power in the universe than the need for freedom. Against that power, governments and tyrants and armies cannot stand.”

De flesta svenskar har aldrig upplevt något sådant, vi tar vår frihet förgiven, vi har aldrig behövt kämpa för våra mänskliga rättigheter och jag tror att om man inte vet hur den längtan känns, då är det väldigt svårt att greppa. Det är ett väldigt tungt ämne som inte passar som en snackis under kafferasten. Det är lite lättare att börja med ”såg du melodifestivalen i helgen?” än ”såg du nyhetsinslaget från Syrien?”.

Men jag hävdar att det här borde vara en prioriterad nyhet. I alla medier över hela världen. Det är vikten i den, det är många människor som är drabbade, många som dött och många som är skadade och det är en konflikt av stora proportioner. Det är människor som kämpar för de rättigheter vi tar förgivet.

Något som bör uppmärksammas är den sista delen i artikeln där man skriver att EU funderar på att införa hårdare sanktioner mot Syrien. Här har vi alltså en regering som slaktar sitt folk när de kräver sina medfödda rättigheter och EU stödjer fortfarande den regeringen genom att köpa upp 40 % av deras exporterade fosfater. Är inte det värt att nämna i svensk press?

 Men om Thorsten Flinck i sitt försvarstal i Aftonbladet istället sagt något i stil med:

”Om Bashar Assad får begå övergrepp på sin befolkning utan att någon bryr sig, varför får inte jag ta skamgrepp på Ginas rumpa utan att få hela svenska folket emot mig?” då kanske någon skulle reagera. Eller så skulle frågan bli ”vem fan är Bashar Assad?”

Övriga textkällor: Reporter av Björn Häger

Caroline Roséns kandidat uppsats om löpsedlar.

http://www.uppsatser.se/uppsats/bfcf811fa7/

Kursblogg

Detta är en blogg för kursen Journalistik 15hp på Karlstads universitet, första inlägget kommer inom kort.