Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag är imponerad av Jan Guillou och hans tidigare arbeten så jag valde att läsa Häxornas försvarare.

Av titeln och av vad som står på baksidan av boken så tänkte jag att den skulle handla om häxornas tid i Sverige, vilket den till stor del gör men ska jag vara ärlig har jag lite svårt att se vad själva vinkeln är. När delen om häxpaniken är avklarad är nämligen 2/3 av boken kvar.

Guillou börjar beskriva hur samhället såg ut i allmänhet i Sverige, hur Karl XI och adeln hade meningsskiljaktigheter, hur samhällsklasserna var beroende av varandra och hur Sveriges militära makt stod i gungning. Här någonstans börjar jag för första gången undra vart det hela är på väg. Visserligen känns det relevant och Guillou återknyter med jämna mellanrum till häxpaniken.

Sedan hinner Guillou svära över hur han fick en felaktig förklaring till slutet på häxprocesserna när han gick skola och hur medier vinklar motiven bakom dessa beroende på vad som passar för tillfället.

Och sedan så tar han med oss på en rundtur i häxprocesserna i Europa; Danmark, Norge, Estland, Island och vi får resa med inkvisitionen genom Spanien, Italien och Portugal.

Men vad är meningen med det hela? När vi passerar utanför Sveriges gränser tappar jag den röda tråden.

Det är ett reportage som vill täcka för mycket och även om det är intressant blir det rörigt och långtråkigt för mig. Boken blir en lång väntan med frågan ”vad är meningen med alltihop?!”

När slutet väl kommer förstår jag till viss del, men det känns för tunt. Slutsatsen är för liten med tanke på hur lång tid det tog att komma dit! Guillou konstaterar att vi inte lärt oss något av det förflutna och beskriver hur incestpanik och pedofilsekter utvecklat sig på samma sätt som häxjakten i Sverige och han tar upp fallet med Thomas Quick. Hans slutsatser är rimliga och hans kritik är befogad, men det passar liksom inte ihop.

I slutanförandet säger han att syftet var att göra det till ett reportage i sann journalistisk mening.

Ett reportage är det, ett väldigt långt sådant. Det känns grundligt och jag litar på hans fakta insamlande. Oftast, men inte alltid, klargör han vad som är hans egna åsikter och han binder gärna broar mellan fakta delar med sina åsikter och lägger in egna tolkningar av situationer. Han löjliggör gärna sådant han finner absurt och jag känner stora brister i objektiviteten.

Det är ju visserligen ingen nyhetsartikel så objektiv behöver han kanske inte vara, men det blir ett problem när det är svårt att skilja på vad som är hans egna åsikter och spekulationer och vad som är fakta. För mig känns texten väldigt nyanserad som att vi matas med en åsikt och det gillar jag inte.

Jag gillar formen new journalism för det ger ofta en tankeställare och ämnet kan kännas så mycket mer verkligt om man använder en del skönlitterära knep i berättandet. Om ett ämne är särskilt hemskt och stort har människor en tendens att inte bry sig för att det blir för ohanterbart. Därför kan det vara bra att ta ner berättandet på ett mer personligt plan för det kan få en annan genomslagskraft då.

Jag tycker man kan och ska ställa minst lika höga krav på sanningshalten oavsett vars och hur det publiceras. Om man väljer att skriva en bok av ett reportage så blir arbetet så mycket mer omfattande, mer fakta ska samlas in och bearbetas och då blir sanningen otroligt viktig. Sanningen är alltid viktig och har man inte hållit sig till sanningen hela vägen så är det viktigt att poängtera att boken är skönlitterär eller som man gör med filmer; ”baserad på verkliga händelser”.

Objektiviteten är alltid svår att ta ställning till, är vi någonsin objektiva?

Jan Gradvall skrev i artikeln “New Journalism blir aldrig gammalt” i Sydsvenskan:

“Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig.”

Allt vi berättar är från en vinkel, men objektivitet för mig betyder att ge läsaren utrymme att hitta sina egna åsikter. Ex genom att presentera vad den andra sidan i konflikten tycker eller helt enkelt att undvika att använda värdeladdade ord i sina beskrivningar, då kan man tolka själv.